MATILDA OLÉN

Hej alla hjältar där ute... Känns supertråkigt att skriva att jag helst drar täcket över huvudet ikväll, men tänker inte ljuga och antyda att det skulle vara annorlunda eller bättre än så. Det är så typiskt att dagar som börjar helt strålande ska bli såna uppförsbackar. När en dörr stängs öppnas två andra brukar man säga, men just nu känns det som att när en dörr öppnas stängs två andra. 

Jag önskar jag var mer än människa och kunde dela på mig och sprida ut alla Matildor över jobb, skola, träning och fritid m.m. Jag önskar jag kunde fokusera på en grej istället för att jonglera alla de viktigaste sakerna i livet, jag önskar jag inte var tvungen att lova saker och jag önskar att folk var mer empatiska, men framför allt önskar jag att jag kunde räcka till. Jag är 100% människa men inte mer, det är inte rimligt att jag ska lägga ner 110% i allt jag gör. Jag gör misstag, jag blir trött, jag tappar lust och jag kan bli sårad. Precis som vilken annan människa som helst. Livet blir jäkligt knepigt så fort vi ska börja mixtra med uttryck som "att ge 200%", för har man gjort det en gång förväntas man göra det konstant. Inte kan man väl gå från 200 till typ 60 eller hur? Man kan inte gå till samma skola, eller samma jobb, i 10 år utan att få säga "Nää idag är jag trött så in i baljan!" någon gång. Man är inte en sämre människa för att man inte somna i tid eller inte hann med morgonkaffet och därmed kanske hamna på en 60%-nivå. Det alla medmänniskor måste förstå är att man gör det man kan med redskapen man har! Jag kan inte bygga en koja utan spik, och jag kan inte göra ett två timmars gympass utan mat i magen, till exempel. Vi alla gör vårt bästa efter vår egen förmåga, och den varierar från dag till dag.

Idag vill jag påminna både er och mig själv att vi kan vara fantastiska utan superkrafter... Vi är 100% människa och 100% är helt perfekt. Mer kan vi inte bli, mer ska vi inte vara och mer kan ingen annan kräva av oss!