MATILDA OLÉN

Det har varit rusningstrafik i min hjärna de senaste dagarna. Bilarna i min rusningstrafik är fulla med skoluppgifter (kryddade med lite betygsångest i bakluckan), hårstress (har äntligen bokat frisörtid! Imorgon äntligen ska jag få förenas med mitt löshår igen), ekonomiångest (hur kommer det sig att studiebidraget/lönen försvinner när jag inte rör kontot? Eller gör jag?) och träningsstress (varför är det så svårt att hitta tillbaka till den där överenergin jag brukade hänga med på gymmet?).
Men framför allt har det varit kaos i korsningarna vid gamla vänner, nya vänner och gemensamma vänner. På något vis är det svårt att se när trafikljusen visar gult och rött, och ännu svårare att se när det lyser grönt. Och varför är det svårt att bara säga "det är grönt"? Då menar jag, varför är det svårt att säga "jag tycker om dig"? Kanske till någon man kanske inte känner så bra egentligen. Och varför är det svårt att säga "nej det är rött, jag tycker inte om dig!"?
Hejar jag glatt på någon jag skulle kalla kompis, och den inte hejar lika glatt tillbaka... Jag kan aldrig låta bli att börja grubbla. Är ni också så? Det är inte så att jag är rädd att bli hatad, men mer rädd för falskhet. Säger någon något till mitt ansikte kan jag säga emot, säger någon något bakom ryggen så är jag oftast den sista som får reda på det. Har det hänt er att någon kramar er och slänger ur sig alla standard-repliker som "Hur mår du?", "Kul att se dig" och "Vad fin du är" för att sedan direkt gå bort till andra kompisen och säga helt tvärtom? "Jag undrar verkligen inte hur hon mår, men jag hoppas det är uselt. Fan vad drygt det var att hon kom hit. Jösses vad överskattad hon är, ser ju ut som ett skämt" (det här kan ju tas med en nypa salt, för man vet ju aldrig säkert).

Såhär kan man givetvis inte gå runt och tänka. Och det är det jag menar med rubriken. "Throw my hands up 'cause baby I've tried", för ibland måste man bara släppa allt. Ring trafikpolisen och be han sätta stopp och belägg i alla korsningar och gränder i huvudet. Det går helt enkelt att klura ut allt. Folk kommer alltid ogilla utan anledning, ha tillräckligt dåliga dagar för att inte orka le från öra till öra när någon hejar och det kommer alltid finnas något man vill förändra. Är det inte hårfärgen så är det pojkvännens planeringar, eller gymmets läge. Och man behöver inte alltid ta för givet att folk går runt och ogillar en, det kan ju lika gärna vara tvärtom!